Den här recensionen kunde ha varit hyfsat aktuell. När jag först lyssnade på skivan hade den släppts för bara någon dag sedan. Men det har dragit ut på tiden, jag har vetat ungefär vad jag vill säga om den men har liksom inte känt mig speciellt inspirerad. Och jag vet precis varför – det är för att Doppelganger är kass. Redan med de två-tre första spåren läggs ribban på en bekvämt låg nivå med en parad av trött gymhouse á la Put your hands up for Detroit. Och då menar jag trött. Har svårt att tänka mig att ens de som verkligen är inne på den här typen av musik finner det här särskilt upphetsande. Det tuggar på med electrobasgångar, dussinbeats och irriterande samplingar ett tag och sen vet jag inte. Det kan hända att den blir bättre mot slutet, då pojkarna i The Grid skyfflat över soundet till något som låter mer som sådan där trevlig new age-elektronika som alla tyckte så mycket om 1994. Lite körer och grejer. Men då har jag redan tappat intresset för länge sedan. Frågan är vem som bryr sig om The Grid? Vad tänkte de när de bestämde sig för att det var dags att blåsa liv i namnet The Grid? Det är konstigt. Varför komma tillbaka om man inte har någonting att komma med?

The Grid på Myspace

Och nu är sommaren redan räddad i slutet av maj då jag hittat ett monster till hit. Låten heter ”Move for Me (Extended Remix)” och är skapad av Kaskade & Deadmau5. Deadmau5 kände jag till sedan tidigare i och med en flitigt spelad Mark Ronson-remix från förra året. Kaskade vet jag fortfarande inte vem det är. Och jag bryr mig inte heller! För det är ju det som är det härliga med sådana här låtar. De är riviga hela sommaren och sen glömmer man bort dem för att möjligen plocka fram dem nästa sommar igen.

Det märkliga med ”Move for Me” är att den inte alls är trancepop utan snarare är inne och nosar på den genre som brukar kallas progressive house. Är det så att det finns fler hits i den här genren, och i så fall undrar jag varför ingen upplyst mig om detta tidigare. Jag har avfärdat genren som något holländskt onödigt. Jag tror att jag skyller på Lars Jämtelid. Lars har ju genom åren givit oss mer tips än vad vi är värda när det gäller tranciga sommarpophits, så därför är det väl på sin plats att skylla på honom då jag fick hitta den här låten själv och som av en slump upptäckte proghousemysteriet.

Här är den i varje fall:

Mitt technolyssnande går i cykler. Eller snarare faser. Ibland går jag rakt ner i bråddjupet i denna ömsom enformiga ömsom inspirerande genre, ibland förkastar jag den till förmån för annat. Jag tillhör inte den falang av technolyssnare som hängt med sedan Derrick May först tryckte på on på sin trummaskin, men är inte heller än del av ”popkidsen lyssnar på techno”-generationen. Jag ligger någonstans mittemellan då jag alltid haft ett intresse för elektronisk musik, men faktiskt tyckt att den mesta technon har saknat en viktig ingrediens, nämligen fina melodier.
Just nu är jag i en grav fas av technolyssnande och det är till 100% den svenske technoproducenten Harald Björks förtjänst. Det började försiktigt med dennes förre tolva Brus som släppte förra året på Traum. Brus innehöll två låtar varav den ena, ”Luftlust”, var den som fick öronen att öppna sig på vid gavel. Låtens svävande melodier löst lagda över en taktfast grund var precis vad jag letat efter. Den ende artist som tidigare skapat den här känslan är The Field. Men där Axel Willner bygger sin musik på repetition för att skapa eufori baserar Harald Björk sin musik på skira melodier. Och där hittar jag precis det jag saknat, technolåten man har i huvudet när man går och handlar, duschar eller sitter på bussen.

Det har dröjt på tok för länge för uppföljaren till detta monumentala stycke musik att dyka upp. Men nu är den så äntligen här tack vare nystartade tyska bolaget Apparillo Music. Och väntan är välvärd vill jag lova. Nånting dunkelt är lätt en av de bästa skivorna som jag hört i år. ”Nånting” dök upp först upp en som en fantastiskt fin video signerad artisten själv. Videon som föreställer pappersfåglar som svävar över ett skogsliknande parti fick mig att tänka på det Boards of Canada brukade kalla sin musik i slutet av 90-talet – musik som ska ackompanjera naturfilmer från 1970-talet. ”Nånting” bygger på en dagdel och en nattdel. Dagdelen är ett myller av ljud som sakta men säkert bygger upp en stämning kring en klockslinga och som leder lyssnaren genom en daggvåt skog av mytisk karaktär. Nattdelen behåller ljudbilden men pumpar på en rak 4/4 som för oss rakt ner på klubben.

Det andra spåret, ”Dunkelt”, visar upp Harald Björk från en annan sida, som producent av slick house. Jag är inte den som klagar för sådan här house är det bästa jag vet. Mitt något begränsade referensfält säger mig att artister som Morgan Geist och Ben Watt inte skulle vara ledsna om de spelat in den här låten. Och det den framför allt ger är en önskan om att få höra ett vokalspår signerat Harald Björk, och då jag googlar runt lite visar det sig att Björk har en koppling till de skönsjungande systrarna Piroth. Jag kan redan nu höra hur ett samarbete mellan dessa artister skulle kunna skapa ett fascinerande stycke musik.

Just när man inte trodde att Harald Björk kunde leverera mer på ett enda stycke plast vänder man på skivan och får en liveversion av ”Nånting”. En liveversion som pekar på vad som komma skall när Björk ger sig ut för att uppträda. Plötsligt får de mytiska skogsvarelserna från den första delen av originalspåret liv och tränger sig in på den andra delens klubblokal genom sprickor i dansgolvet. Rytmerna studsar taktfast genom melodierna som håller lyssnaren i ett trollgrepp. Men det gör inget. För det finns en värme i musiken som säger att ingenting kommer att hända. Och det är väl ungefär där jag kommer fram till vad det är som gör Harald Björks musik så tilltalande för mig. Kombinationen av dansanta rytmer, ihärdiga melodier och en organisk värme långt ifrån kalla maskiner och repetition för sakens skull.

Så nu finns det bara en sak jag vill ha av Harald Björk och det är en livespelning där han införlivar allt det som jag känner när jag lyssnar på hans musik. Och jag har inga tvivel om att när jag får möjligheten att avnjuta en sådan tillställning så kommer artisten ifråga att göra exakt det som jag förväntar mig.

Harald bjuder på lyssning av hela EP:n här.

Jag har ingen aning om hon lyckats behålla sin stjärnstatus bättre i Frankrike än här, men i Sverige verkar hon de senaste tio åren mest varit känd som Johnny Depps fru. Därför blev jag uppriktigt förvånad när jag såg att Vanessa Paradis, före detta modell och popstjärna, plötsligt kommit tillbaka från ingenstans och släppt ett nytt album. Egentligen har jag aldrig varit något större fan av henne, så det var kanske mest själva överraskningsmomentet som fick mig att bli nyfiken. Och det var tur det. För det är inte bara oväntat, utan också oväntat bra. Till att börja med så är det ett otroligt franskt album. Och då menar jag otroligt franskt, inte bara till språket. Divinidylle bygger vidare på en lång och stolt tradition av fransk populärmusik, men lyckas samtidigt som det helt klart är väldigt retro ändå kännas fräscht. Arvet från Hardy, Gainsbourg och kanske till och med Dutronc finns otvivelaktigt där, tillsammans med lite rockinfluenser och en aning psykedelia. Franska handklapp och franskt smör.

En annan sak som imponerar på mig är att det trots att det finns en stor musikalisk bredd på Divinidylle ändå hela vägen känns som en genuin, jämn och genomarbetad helhet. Som dessutom stundtals svänger rejält. Enda låten som känns inklämd är väl möjligen näst sista (eller sista, beroende på utgåva) spåret Jackadi, men så börjar det å andra sidan med en inspelning av Vanessas sons röst. Det hade hon gärna kunnat skippa för min del. Annars är det här för mig 2007 års stora överraskning och ett rejält kliv framåt i en musikalisk karriär som åtminstone jag utgick från var över sedan länge.

Vanessaparadis.net

Hercules & Love Affair – Blind [Frankie Knuckles Remix]

PS. Värt är även att kolla upp Riz Ortolanis originalversion. Och faktiskt är det värt att kolla upp Ortolani överlag.

Det allra första ljud som möter lyssnaren på Overpowered är Róisín Murphys röst. Det andra är en skönt knorrande 303:a. Redan där läggs ribban högt, åtminstone för mig. Och efter att ha lyssnat igenom hela skivan känns det lite som att Overpowered innehåller drag av, eller åtminstone referenser till, nästan all musik som jag gillar. Róisín leder oss från dansgolvsstänkare med acidslingor, feta housepianostabs och arpeggiobasgångar till mer funkiga och tillbakalutade spår, för att avsluta med fin höstreggae i Scarlet ribbon. Och på något vis lyckas hon hålla ihop allting och få det att kännas som en helhet. Samtidigt som Róisín har ett helt eget, unikt uttryck så känns det ibland också som att hon har en ny röst för varje låt.

Men visst har Overpowered sina svagare ögonblick också. Cry baby var nog till exempel tänkt att vara en av skivans främsta dansgolvssläggor, men själva låten försvinner lite i refrängrepetitioner och hamrande beats. Dipparna på Overpowered är dock ganska små – om hela albumet hade hållit samma klass som Cry baby hade det nog ändå landat någonstans i trakten av en sjua. Det där med refrängerna är i och för sig en av mina få invändningar mot Overpowered. I några av spåren hamras de in lite väl många gånger. Men det kan också vara en bidragande faktor till att det satt sig stenhårt i min hjärna och fått mig att mer eller mindre lyssna på skivan på repeat senaste dygnet. Det har i sin tur lett till det motsatta problemet – om man ser till albumet som helhet är kanske det största problemet att det tar slut för snabbt. Jag vill bara ha mer, och som tur är finns mer att hämta. Den första brittiska utgåvan av Overpowered har två bonusspår och på iTunes-utgåvan finns ytterligare ett. Dessutom finns det en handfull b-sidor till singlarna Overpowered och Let me know. Och faktum är att alla dessa extralåtar håller samma höga nivå som albumet, så om du som jag fallit handlöst för detta otroligt imponerande album är det bara att fylla på och skapa ditt eget superalbum med bonusmaterialet. Imponerande var ordet.

Officiell hemsida

Liksom ett gäng andra unga artister som utgjort ”det nya heta” under stora delar av 2006 och 2007 fick Yelle sitt genombrott genom Myspace. Det är frestande att klumpa ihop henne med ett gäng av dessa artister av flera andra orsaker, som till exempel kön och ålder. Men det är egentligen inte viktigt, för även om Yelle slog igenom som ung, tjej och hyfsat kaxig så talade hennes musik för sig själv. Först ut var Je veux te voir, en riktig electroslägga där beatsen är överallt och Yelles röst ligger någonstans mellan sång, rap och skrik. Min franska är begränsad till högstadienivå men enligt uppgift ska texten handla om rapparen Cuizinier, känd från gruppen TTC, och dennes korta penis (Låten publicerade först på Myspace med titeln Short dick Cuiz). Je veux te voir följdes upp med en handfull andra dansgolvsfyllare som närmast kan beskrivas som hiphop-influerad electropop och succén var ett faktum. Därför var Yelles album ett av årets mest hett efterlängtade för min del.

Men förutom de låtar som redan hörts på Myspace och/eller släppts som singlar är Pop-up tyvärr inte särskilt spännande. Attityden och dödselectron har tonats ner en aning på de flesta av de nya spåren och istället hör man till och med lite schlagerinfluenser här och där, och raptendenserna i hennes röst är som bortblåsta. Ibland fungerar det alldeles utmärkt, som i trevliga Tristesse/joie, men det får ändå effekten att de nya spåren mest känns som utfyllnad mellan de gamla släggorna. Det känns helt enkelt lite småtrist när tjejen som fick sitt genombrott genom att mobba manliga rappare för deras små kukar börjar sjunga om vackert väder. Kanske är det tänkt att Yelle genom att bara bli lite bredare och poppigare ska tilltala den stora massan och casha in mer försäljningspengar, men det vore kanske inte så smart eftersom hennes attityd var ett av de största skälen till att folk började prata om henne från början.

Som helhet är det här är ett svårt album att betygsätta, för det känns inte alls som en helhet. Trots att det är en besvikelse för mig så ska man väl inte bortse från att det innehåller ett helt gäng grymt bra låtar, och även de spår jag hört förut måste räknas in. Men att det bara är en låt jag överhuvudtaget minns av de sju nya efter den första genomlyssningen säger väl tyvärr en del. Slutsatsen måste bli att om du inte redan upptäckt Yelle så är Pop-up en mindre guldgruva, men om du som jag redan dansat dig svettig till Je veux te voir, A cause des garçons, Ce jeu, Jogging och Dans ta vraie vie så har du nog tyvärr ingen större glädje av albumet.

Yelle på Myspace
Officiell hemsida
Source Etc

Vad pratar han om kanske den uppmärksamme läsaren nu undrar – och jag ska strax förklara. I lördags anordnade jag tillsammans med mina kollegor i konsertarrangörsföreningen Klubb Republik den andra upplagan av minifestivalen Haute Culture. Haute Culture var från början en lös idé om att vi borde samla ett antal artister som verkar inom det elektroniska musikfältet då vi aldrig bokade sådana artister till vardags. Sagt och gjort satte vi oss och spånade över vilka artister som vi kände var intressanta och innan vi visste ordet av hade vi skapat ett event där de flesta artister som definierade 2006 medverkade.
Att kalla detta för en succé var lite av en överskattning då sådana här tillställningar lite är som pärlor för svin i vår hemvist Norrköping. Då vi är fast beslutna om att få den här stadens kulturliv på fötter och att inte ses som en random industristad som råkar vara hemvist för Eldkvarn så gav vi inte upp, utan gav festivalen ett nytt försök i år.

Tillställningen blev lyckad, om än glest befolkad i år igen, och jag tänker därför ta den närmaste veckan för att berätta för de stackare som missade vad som egentligen hände. Jag kommer således gå igenom en artist per dag och börjar idag med:

We Are Volt
We Are Volt är Kristian Löfgren (The Great Destroyer), Tobias Norström och Billy Rimgard (Mr Suitcase). Bokade ohörda endast på grund av att jag hade på känn att det skulle vara något extraordinärt. Och om det var!
We Are Volt gjorde en sådan spelning som jag drömt om att få ha hos oss i flera år. Ni som bor i storstäderna och kanske framför allt Malmö är bortskämda med konstellationen artister som sitter ner och skapar musik som känns som den händer här och nu. Jag blir alltid avundsjuk när jag ser bilder på sådana här spelningar, men nu fick vi faktiskt vår alldeles egna.

Ni förstår vad jag menar. Billy, Kristian och Tobias vävde en stor ljudmatta medelst gitarr, keyboard och fältinspelningar ackompanjerade av en film en kollega tyckte kändes som Lost in Translation utan dialog och handling. Jag som egentligen hade massor att göra fastnade helt i den upplevelse som levererades från scenen. Jag hoppas verkligen att det här projektet kommer att satsas på, för många, många fler måste få ta del av det. Fler än den handfull som irrat sig in till Haute Cultures första konsert. Jag ser verkligen fram emot att få höra digitalt material också, även om jag tror att det är live som den här konstellationen har sitt trumfäss.

Här brukar vi normalt ha en myspacelänk, och jag kommer uppdatera den dagen We Are Volt lanserar en sådan. Tills vidare kan man väl styra sin blick till Beneath a Steel Sky och tjata lite!