Harald Björk – Nånting dunkelt EP [Apparillo, 2008] [10]
Mitt technolyssnande går i cykler. Eller snarare faser. Ibland går jag rakt ner i bråddjupet i denna ömsom enformiga ömsom inspirerande genre, ibland förkastar jag den till förmån för annat. Jag tillhör inte den falang av technolyssnare som hängt med sedan Derrick May först tryckte på on på sin trummaskin, men är inte heller än del av ”popkidsen lyssnar på techno”-generationen. Jag ligger någonstans mittemellan då jag alltid haft ett intresse för elektronisk musik, men faktiskt tyckt att den mesta technon har saknat en viktig ingrediens, nämligen fina melodier.
Just nu är jag i en grav fas av technolyssnande och det är till 100% den svenske technoproducenten Harald Björks förtjänst. Det började försiktigt med dennes förre tolva Brus som släppte förra året på Traum. Brus innehöll två låtar varav den ena, ”Luftlust”, var den som fick öronen att öppna sig på vid gavel. Låtens svävande melodier löst lagda över en taktfast grund var precis vad jag letat efter. Den ende artist som tidigare skapat den här känslan är The Field. Men där Axel Willner bygger sin musik på repetition för att skapa eufori baserar Harald Björk sin musik på skira melodier. Och där hittar jag precis det jag saknat, technolåten man har i huvudet när man går och handlar, duschar eller sitter på bussen.
Det har dröjt på tok för länge för uppföljaren till detta monumentala stycke musik att dyka upp. Men nu är den så äntligen här tack vare nystartade tyska bolaget Apparillo Music. Och väntan är välvärd vill jag lova. Nånting dunkelt är lätt en av de bästa skivorna som jag hört i år. ”Nånting” dök upp först upp en som en fantastiskt fin video signerad artisten själv. Videon som föreställer pappersfåglar som svävar över ett skogsliknande parti fick mig att tänka på det Boards of Canada brukade kalla sin musik i slutet av 90-talet – musik som ska ackompanjera naturfilmer från 1970-talet. ”Nånting” bygger på en dagdel och en nattdel. Dagdelen är ett myller av ljud som sakta men säkert bygger upp en stämning kring en klockslinga och som leder lyssnaren genom en daggvåt skog av mytisk karaktär. Nattdelen behåller ljudbilden men pumpar på en rak 4/4 som för oss rakt ner på klubben.
Det andra spåret, ”Dunkelt”, visar upp Harald Björk från en annan sida, som producent av slick house. Jag är inte den som klagar för sådan här house är det bästa jag vet. Mitt något begränsade referensfält säger mig att artister som Morgan Geist och Ben Watt inte skulle vara ledsna om de spelat in den här låten. Och det den framför allt ger är en önskan om att få höra ett vokalspår signerat Harald Björk, och då jag googlar runt lite visar det sig att Björk har en koppling till de skönsjungande systrarna Piroth. Jag kan redan nu höra hur ett samarbete mellan dessa artister skulle kunna skapa ett fascinerande stycke musik.
Just när man inte trodde att Harald Björk kunde leverera mer på ett enda stycke plast vänder man på skivan och får en liveversion av ”Nånting”. En liveversion som pekar på vad som komma skall när Björk ger sig ut för att uppträda. Plötsligt får de mytiska skogsvarelserna från den första delen av originalspåret liv och tränger sig in på den andra delens klubblokal genom sprickor i dansgolvet. Rytmerna studsar taktfast genom melodierna som håller lyssnaren i ett trollgrepp. Men det gör inget. För det finns en värme i musiken som säger att ingenting kommer att hända. Och det är väl ungefär där jag kommer fram till vad det är som gör Harald Björks musik så tilltalande för mig. Kombinationen av dansanta rytmer, ihärdiga melodier och en organisk värme långt ifrån kalla maskiner och repetition för sakens skull.
Så nu finns det bara en sak jag vill ha av Harald Björk och det är en livespelning där han införlivar allt det som jag känner när jag lyssnar på hans musik. Och jag har inga tvivel om att när jag får möjligheten att avnjuta en sådan tillställning så kommer artisten ifråga att göra exakt det som jag förväntar mig.
Harald bjuder på lyssning av hela EP:n här.
